Det svåraste att få till när man försöker att göra riktigt bra fotografier är riktigt bra motiv. Eller rättare sagt, att få till ett riktigt bra uttryck. Att förmedla ett budskap, en känsla, ett tempo, en atmosfär eller vad som helst. Ett uttryck. Vad säger bilden, egentligen?

Allt annat kan man köpa, men uttrycket kommer inifrån fotografen, och det är omöjligt att påverka på något annat sätt än genom personlig utveckling.

För oss som sysslar med fotografering för att vi älskar det, vi amatörer, så är det här själva hjärtefrågan. Varför alls fotografera, egentligen? Om jag inte själv kan hitta inspiration till ett fotografi, då kommer det inte. Ingen annan än jag själv sätter mina ramar, och ingen annan än jag själv kan motivera mig.

Det handlar alltså helt enkelt om vad som får mig att gå igång som fotograf. Jag känner mest att jag lever när jag kan sätta fingret mot gatulivets puls och fånga ett av alla dessa fotogeniska ögonblick.

En konst, inte en teknik

Det spelar ingen roll vilken kamera man använder. Det spelar ingen roll om man använder film. Ingen skulle någonsin bry sig om vilket objektiv du använder. Det enda som betyder något är vad bilderna visar.

Översvämmat

Inte helt lyckat, rent tekniskt, men en bra bild ändå.

Fotografins viktigaste element är uttrycket. Vad du förmedlar, ditt budskap. Det trumfar allt, till och med din tekniska förmåga. Ett av mina allra bästa fotografier såhär långt är egentligen ganska misslyckat.

Inte så att du kan slarva. Det finns tillräckligt mycket bra bilder här i världen vid det här laget. Du kommer knappast undan med att missa fokus om du verkligen vill jämföra dig med de skickligaste. Ändå känner jag att bilden på kvinnan i rullstol är den som talar som allra mest till mig. Ett sant ögonblick, något som skedde en enda gång.