Den senaste tiden har jag nästan uteslutande fotograferat digitalt. Och jag säger att det blir inte lika bra. En av många saker som jag inte klarar av med digitala tekniker är mörker. Dels så finns det ingen som helst tolerans för kameraskak på längre slutartider, och vrider jag upp ISO:n så kan jag inte med bruset som uppstår. Och det beror ju på att den tekniska kvalitén på bilderna är för hög.

Den farliga perfektionen

Medveten oskärpa. När man inte strävar efter perfekt fokus, se till att ta ut svängarna.

Det är något med hur den tekniska perfektionen skär sig om bilden inte är tekniskt perfekt på alla sätt. Rörelseoskärpa förstör så mycket mer när man har den här upplösningen. Skärpan blir det som avgör om en bild kan publiceras eller ej. Det handlar mindre om känslan, innehållet, och mer om tekniken.

Analoga bilder är mer förlåtande. Helt klart. Att bara hasta sig till ett fotografi med en digitalkamera är knappt möjligt. Digitalkameran behöver nästan mer omsorg än vad en analog kamera kräver. Om jag någonsin har tänkt annorlunda — att man kan slarva iväg fler bilder med en digitalkamera — så ångrar jag alla sådana uttalanden nu. Sätt kameran på ett stativ och gör jobbet ordentligt istället.

Analogt mer förlåtande

Mörker, oskärpa. Klart bättre på analoga bilder.

Det som ett analogt medium ger dig gratis är någon slags levande kvalitet. Framför allt rörelseoskärpa blir mycket bättre på film än digitalt. Är inte det ganska underligt? Det är som skillnaden mellan akvareller och oljefärg. Olika saker gör sig olika bra på olika medium. En digital bild är bättre till färg än vad någonsin en film kan vara.

Bilden på tunnel­bane­resenärerna är på gränsen, men jag tycker att motivet är så pass roligt att jag verkligen vill ha med bilden. Det kanske är ett av mina vanligaste kontrastförhållande, gammal och nytt, men det fungerar oftast väldigt bra.