Leica 3fVarför vill någon fotografera med en kamera som är tillverkad 1952? Är det inte bara något för samlarna att ställa på hyllan? Det skulle man verkligen kunna tro, men jag känner att det är ytterst relevant att använda gamla prylar. Den här kameran håller sig ung ännu. Den är helt mekanisk, så den kommer alltid att kunna lagas så länge jag kan hitta en finmekaniker.

Att den är krånglig att använda är absolut inte avskräckande för mig. Nästan så att det är tvärt om. Man hamnar i zonen när man förbereder sig för att göra en bild. Att mäta för hand är mer en vana än något annat. Det som är krångligt är att man måste lära sig en ordning att arbeta i. Det första jag gör är naturligtvis att mäta (eller åtminstone uppskatta) ljuset, därefter ställer jag bländaren. För att ställa slutartiden måste jag först spänna kameran.

När jag kommit så långt att jag ska fokusera får jag göra det i en separat sökare, och först kan det vara nödvändigt att ställa fokus i den sökaren. När fokuseringen är gjord flyttar jag ögat till en annan liten sökare strax intill för att komponera bilden. I avtryckarögonblicket är jag noga med att inte komma åt ratten för slutartider, för den roterar när slutaren går. Stör jag den kommer bilden antagligen att bli överexponerad.

Den är krånglig att ladda också. Filmen måste skäras till innan den stoppas i kameran. Jag räknar till 13 perforeringar och skär den smala tungan på filmen längre med min fällkniv. Den första leican lanserades på den tiden då 35mm-film i huvudsak användes för att spela in rörliga bilder. Alltså fick man köpa råfilm och ladda sina kassetter själv. Som final fick man skära till en lång tunga på filmen för att den enkelt skulle kunna laddas i en kamera där man inte kan öppna baksidan.

Den här modellen har en filmindikator, men den kan inte ställas in för att visa någon av de filmer jag använder. ISO 100 är inom skalan, men indikatorn är för 80 eller 125, och 125 är den snabbaste film som kameratillverkaren har förväntat sig.

Jag gillar att ha den här kameran med mig när jag ska på bättre tillställningar. Jag har den i hustruns handväska eller i innerfickan på kavajen. Den är väldigt liten även om den väger en del. Det är en liten konversationspjäs när man plockar fram den, och många blir fascinerade när de ser vilket arbete det kan vara att göra en bild.

En stor fördel med den här kameran är att den är mycket tyst. Ingen mekanism som rör sig utöver slutarridåerna. Och ingen blir någonsin irriterad när man tar en bild med den här excentriska lilla kameran.