Leicameter

Ja, det händer att jag lånar ut min M3

Den ultimata kameran. Så enkel och så elegant. Aldrig annars har jag samma känsla av att bilden helt är upp till mig som när jag svingar min M3:a. Alla kontroller finns exakt där de ska vara, och det är så få reglage att sköta att jag skulle kunna fota i mörkret… Eller, det skulle jag inte, men jag kan hantera kameran utan att släppa motivet med ögonen.

Den här kameran revolutionerade mätsökartekniken med sin otroliga sökare. Den största, klaraste och tydligaste mätsökaren genom alla tider, ända till idag. Jag tycker att den är fulländad.

Det är ett rent nöje att använda den. Det finns inget som antyder att min kamera är snart sextio år gammal. Mekaniken är fantastisk, den är tyst och diskret och rätt liten i handen. Greppet är fantastiskt, med frammataren som stöd för tummen och det lilla låset på Summicron-objektivet som guide för vänsterhanden. Jag gör många bra bilder med den här kombinationen.

Leicametern

På färgbilden ser du en Leica-meter monterad ovanpå kameran. Ännu en genialisk liten manick! Nålen på mätaren indikerar på en skiva vars skala roterar när man ändrar slutartid. Bara att ställa in den bländare som mätaren föreslår och presto så har man en lyckad exponering. Jag tycker faktiskt det är väldigt smart uträknat, och det går väldigt snabbt att ställa in kameran på det här sättet.

Leica M3

Leica M3, utan mätaren är den fantastiskt smidig.

Begränsningar

Så klart att det finns tillkortakommanden. För oss som bär glasögon är okularet av metall helt klart en nackdel. Det är enklare, och går snabbare, att montera isär en automatkarbin än att byta film på den här klenoden. Leica är också stöldbegärliga, haussade av samlare och fotografer och dessutom en riktig gubbmagnet. Det är svårt att använda den på stan utan att hamna i samtal med före detta yrkesfotografer, entusiaster, kännare och på senare tid även hipsters. Och hittills är det bara en enda gång som en av dessa varit kvinna. I’m just saying

Pris

Leica M3 är fortfarande Leicas mest sålda kamera, så det finns många att tillgå. Om du inte hittar ett alldeles förträffligt samlarexemplar så ska du inte behöva betala så särdeles mycket för själva kamerahuset. Jag gav 3500 för ett som fungerar utmärkt och ser riktigt hyggligt ut. B+ skulle det nog ha stått på många auktionssajter. Men det som har störst betydelse för en kamera är ju objektiven, och där kostar Leica desto mer.

Objektiven till M-serien är användbar med alla M-kameror från M3 (som namnet till trots alltså kom först) och fram till den allra senaste digitala Leica M (240) och dess syskon. Det betyder att efterfrågan på dessa objektiv aldrig riktigt har gått ner. Objektivet på bilden, en Summicron 50mm f/2 kostar runt 5000 kronor i ett bra skick. Jag jagade nyligen upp ett 35 mm som jag använder till min M6. Det kostade 8000 kronor och jag anser ändå att jag gjorde ett kap där.

Brännvidder

Leica M3 är tänkt att användas med fyra olika brännvidder. 50 mm som ju faktiskt är det enda objektivet man egentligen behöver. 90 mm som kan vara användbart nu och då, framför allt till porträtt. Och så 135 mm som jag aldrig sett någon använda på allvar, jag menar; 135 mm med mätsökare? Det blir en liten, liten ruta i mitten av sökaren att rama in bilden med. Och hur exakt följer objektivet den rutan? Leica M3 kompenserar för parallaxproblemet, den löser det inte.

Så har vi 35 mm kvar. Här är M3 både lysande och kass. För att använda ett 35 mm-objektiv på M3 så behöver det vara utrustat med mätsökaroptik. Det ser ut som ett par jättetjocka glasögon monterade ovanpå objektivet. Det innebär några nackdelar: kameran är inte längre så särskilt smidig, objektivet är inte så enkelt att bära runt på löst och slutligen så är ett 35 mm-objektiv för M3 ganska ovanliga, särskilt summicron (f/2) är eftertraktade. Det innebär inte alltid att objektiven är dyrare, för ingen som inte måste använda mätsökaroptik vill egentligen göra det, men priserna är definitivt högre än de borde vara.