Double mirror

Det kostar på att ligga på topp. Så är det, man behöver jobba för att få fram så bra bilder som möjligt. Endast den som jobbar mycket hårt har råd att hålla sig i framkant när det gäller själva kameran. Det är vansinnigt dyrt att ha det allra bästa, särskilt om man tänker på att det bara är det bästa så länge det är det senaste.

I grund och botten är alla kameror samma maskin, men olika variabler ger olika totalsummor och olika användarupplevelser. Ibland är det en fantastisk sensor, eller en underbar slutare. Kanske sitter kontrollerna på det mest intuitiva sätt man kan tänka sig? Leica M9 känns precis som en av mina analoga Leicor, men ger digitala bilder direkt ur kameran. En syntes mellan filmkamerorna och de digitala.

Jag vet vad jag tycker är bra, och jag vet hur jag vill att det skall fungera. Jag kanske aldrig mer vågar säga att jag har hittat min drömkamera, men just nu använder jag i alla fall bara en. M9:an har inspirerat mig till att göra bilder, och inte minst hjälpt mig att komma igång med blixtfotografering. Det är mycket gott betyg i min bok.

Kompromisser

Kornettister

Ett par saker är M9 dock sämre på än både M6 och M3. Känslan är inte lika definitiv när slutaren går. Det är tydligt att kameran arbetar hårt för att behandla och lagra undan bilden jag precis tagit. Slutaren är skramlig, både när den utlöser, och när den spänns inför nästa bild. Slutarknappen är trög då den har lägen både för mätning och exponeringslås.

Kameran är trots det sällan i vägen, enda undantaget är när jag fotograferar i rasande fart. Efter en fem, sex bilder så behöver den vila. Och rasande fart förresten, vi talar inte om många bilder i sekunden här. Det tar helt enkelt den här gamla digitalkameran en stund att skyffla undan data från den för tiden så tunga 18-megapixelsensorn.

För en filmfotograf är det precis som det skall vara. Jag kan inte mata fram så fort på min M6 heller. Det finns fortfarande ett litet behov av att vara selektiv, man måste tajma för att fånga ögonblicket. Det är inte riktigt bara att panga på. Spray and pray fungerar absolut inte.

Fast. Problemen med den här kameran är lätta att överdriva därför att man i tidigare Leicor jämför med historiens bästa kameror. Med M9:an slipper jag framkalla filmen, och jag fokuserar med en mätsökare. Det kunde varit värre.

Sen är det faktiskt något med själva sensorn. Jag tror att den här Leican kan bli kult så småningom, just på grund av sensorns egenskaper.

Koll på läget

För att göra lyckade bilder med en M9 så måste man faktiskt veta vad man gör. Det finns inte en oändlig latitud, utan sensorn klipper skuggor och högdagrar, precis som en dia-film. Det blir inget brungrått dis där den pressar fram detaljer långt ner i skuggorna. Den är dock mer förlåtande än dia, och klarar ett eller ett par bländarsteg till i omfång. (Inga exakta jämförelser här, läs specar om du verkligen vill veta.)

När man väl lyckas får man klara färger, något av det bästa jag sett på obehandlade digitala filer, tydliga skuggor och bra kontraster. Ett lyckat foto med den här kameran har en filmliknande karaktär.

Känsla för fotografering

Helicon

Det är väl det här allt kokar ihop till? Är det samma känsla att fotografera med en Leica M9 som det är med en äldre Leica? Nej, inte riktigt. Det är ett tydligt nästa steg, och det är tydligt att Leicas resa inte är över i och med M9:an. Om jag bara inte blivit så bortskämd med digitalt foto så skulle jag hellre fortsätta använda min M6, eller rent av min M3.

Avgörandet är detta: om jag måste skjuta digitalt, vilket faktiskt är fallet för den som bloggar, så föredrar jag att använda den här kameran framför allt annat. Det är fortfarande en Leica, och det är en högst påtaglig känsla.